Jag och Emilie pratade igår om det spel som börjar när man träffat någon. Jag väntar en timme med att svara, varför svarar han inte! (då har det gått 1 minut.) Han skrev med utropstecken! Det måste väl betyda att han....
Ja, ni vet väl själva hur man håller på. Man överanalyserar minsta lilla tecken. Eller så härmar man den man skriver till. Skriver han kram, då kan jag också göra det, skriver han inget på slutet då gör INTE jag heller det. Hela grejen är ju ganska sjuk eller hur!? Och fan va energi man slösar.
Jag kommer ihåg när jag låg hysterisk i mammas säng när hon städade för att jag ringt en jag dejtade på fyllan.. Men det var ju lugnt! Men tack vare "spelet" så blir man ett nervvrak.
Ett tag körde jag med, jag ska göra det JAG känner för, vill jag skriva så gör jag det, punkt! Det fungerade inte, eller jo vi är ju vänner idag. =)
Msn och Facebook har lyckats göra spelet ännu mera jobbigt. HAN är ute, varför skriver han inte?? Jag tänker verkligen INTE skriva till honom. Aldrig!! Ibland kan man faktiskt skriva, eller hur Emilie?

Men hur skulle det se ut utan spelet? Är det inte det som är hela grejen i början? På nått vis gillar man det ju. Det får en att kunna hoppas lite ibland, som när man tex. överanalyserar ett utropstecken eller mening. Eller bli förtvivlad när man får ett "vi hörs" (kanske det värsta i hela världen) vem har inte gett upp här? Men hela grejen är ju att man ska aldrig ge upp för det är bara ett drag i spelet.

Lycka till!