Klockan är tio över tre, det är lördagnatt i Stockolm. Jag löper som alltid ner för trappan till tunnelbanan och dör av förtvivlan varje gång. 25 minuter tills tåget ut mot förorten går. Jag blir alltid lika sur över dem som kan åka två tåg hem och behöver på sin höjd vänta en kvart. Får för mig att ringa någon som bor på vägen men låter faktiskt bli. Blir stolt över mig själv. Ringer en vän och frågar om det är en dum idé. Jag vet att det är det, men jag kan inte låta bli att undra. Det är en dum idé och jag fortsätter att vara stolt istället. Jag står ensam och stolt på en full perrong, där folk äter hamburgare brevid spyor, en ensam tjej går och vinglar, ett par står och skriker på varandra, bredvid går två nyfunna själar och viskar vackra ord i varandras öron. Jag är inte avundsjuk på någon. Jag vill bara komma hem. Jag vill inte vakan upp hos en främling med mascaran klippande i ögonen. Jag vill inte leta efter ord att säga, jag vill inte ge ett nummer som aldrig kommer ringas. Jag väljer att åka hem.  Tåget rullar in och människorna tränger sig på. Jag står i ett hörn och gömmer mig. Fylla, spya och kärlek är vad tåget mot förorten har i sin last. Glada, arga, ledsna svikna människor som gör som mig, åker hem.